DEN TELEPATISKA KAMERAN

Harkoo lyfte kameran om sin hals och räckte den till Joe. "Jag skulle känna mej ytterst hedrad ifall ni ville ta en bild av mej", sa han.
"Förlåt? Ursäkta?"
"Ta en bild av mej. Med kameran." Han såg på Deasey. "Talar han engelska?"
"Han har sin egen variant. Herr Kavalier är från Prag."
"Härligt! Visst, det måste ni! Jag lider avsevärd brist på tjeckiska avtryck."
Deasey nickade åt Joe, som lyfte upp kamerans sökare till vänsterögat och lyckades rama in Longman Harkoos stora ansikte. Han såg ut som ett lätt rubbat spädbarn. Harkoos käkar och ögonbryn antog en sober, nästan tom min, men hans ögon blänkte av förtjusning. Joe hade aldrig i sitt liv gjort någon så lycklig så lätt.
"Hur ställer jag in den?" frågade Joe och sänkte kameran.
"Äsch, bry er inte om den saken. Titta på mej bara och tryck ner den lilla spaken där. Er hjärna sköter resten."
"Min hjärna." Joe tog ett foto av sin värd och lämnade tillbaka kameran. "Kameran är..." Han letade efter det engelska ordet. "Telepatisk."
"Det är alla kameror", sa hans värd stillsamt. Jag har nu fotograferats av sjutusenetthundra... -arton... personer, alltid med den här kameran, och jag kan försäkra att det inte finns två stycken som ser likadana ut." Han räckte Sammy kameran och som om hans ansikte plötsligt maskinstämplats antog det samma runda glada mask. Sammy tryckte av. "Vilken annan förklaring skulle det rimligen kunna finnas till dessa tallösa varianter, än inblandningen av vibrationer från fotografens egen hjärna?"
Joe hade ingen aning om vad han skulle svara på detta, men han märkte att ett svar förväntades, och när hans värds förväntan såg ut att bli allt intensivare insåg han en smula senkommet vad svaret måste bli.
"Ingen", sa han till slut.
Ur "Kavalier & Clays fantastiska äventyr" av Michael Chabon (Tivoli 2002, övers. Einar Heckscher).
Kameran som det talas om i texten är en Kodak Brownie.
Bilden: fotografen Lars Tunbjörk och hans son 1998.