On dreams of fame and fortune

Festivalbesökarna i Arles kan helt ovetenskapligt och subjektivt
delas upp i fyra grupper.
Först kommer gräddan – dom man möter på uteserveringarna vid
Place de Forum.
Äldre herrar i skrynklig linnekostym, en liten Leica M 8
(cirkapris 50 tusen kronor) hängande diskret från den ena axeln.
Dom är nästan alltid i sällskap med en bedövande vacker,
mycket ung dam med en pytteliten hund under armen.
Dessa herrar har redan uppnått konstnärs- och stjärnstatus.
Dom har vunnit World Press Photo och Leica Award flera gånger.
Deras bilder kan köpas för skyhöga priser på gallerier i Paris
och New York.
Sedan har vi nomaderna som med ögon röda av sömnbrist
och jetlag har mellanlandat i Arles på vägen mellan ett uppdrag
i Burkina Faso och ett annat i Moldavien. Dom är här enbart för
att försäkra sin otåliga agent om att dom just har tagit en samling
helt fantastiska bilder (läs: konstverk) och det dröjer inte länge
innan printarna dyker upp på galleriväggar i Paris och New York.
Dom ska bara hinna med den här otroligt spännande resan som dom
inte kunde tacka nej till. Dom jobbar stenhårt på att uppnå konstnärs-
och stjärnstatus och har just skickat in en kollektion till en stor
internationell fototävling.
Och så finns det alla ungdomarna som befolkar vandrarhemmen
och trappuppgångarna. Dom är här för att fånga uppmärksamheten
hos en gallerist eller agent. Förväntansfulla och tålmodiga köar dom
i timmar för att få en skymt och en autograf av någon av herrarna
från grupp ett. Dom är också tvungna att övertyga sina föräldrar att
de gjort rätt som spenderat en förmögenhet på svindyr utbildning
på en fotoskola i New York eller Paris. Deras dröm är att få åka
på uppdrag till Burkina Faso för att så småningom uppnå
konstnärs- och stjärnstatus.
Slutligen finns här själva grunden till hela cirkusen, d v s publiken:
amatörfotograferna, samlarna, fotografgroupiesarna. Utan dom
skulle ingen sådan festival ha ett existensberättigande. Det är dom
som utgör stommen i all denna enorma fascination för fotografin.
Jag glömde förstås journalisterna men de är här enbart för att frottera sig
med kändisarna och få i sig en och annan gratis drink.
Skål!