Kantarellchock

7 liter kantareller på 40 minuter i Slotternaskogen. Lagom till en kvällsmacka i solnedgången.

Street life

Jag var på väg till Gamla stan för att plåta Harry
Potter-fans som köade för att få tag på den sista
delen av boken om sin hjälte när jag såg den här
flickan uppflugen på riksäpplet utanför Riksdags-
huset med en mobiltelefon vid örat. Jag hörde
mamman som stod intill henne säga: "För jag
prata med honom också..."

ARLES: The bus that never came picture project

Om man inte bokar sitt hotellrum i Arles ett år i förväg hamnar man på ett motell i en gudsförgäten utkant av fotofestivalstaden, omgiven av köpcentra, kontorshus och motorvägar. M a o en miljö som passar bilister. Bussen till stan går i bästa fall en gång i timmen. Ibland går den inte alls - då blir det power walk i trettiogradig värme.
Sista bussen från stan till motellet: 19.15. Är man sen blir lösningen taxi.
Jag bestämde mig därför för att genomföra ett miniprojekt i dokumentärfoto och kalla det för Bussen som aldrig kom. Titeln antyder att jag aldrig åkte med någon buss. Hur kom jag då åt att plåta ombord på bussen? Inkonsekvens skapar mystik - därför blir svaret på frågan hemligt.

On dreams of fame and fortune

Festivalbesökarna i Arles kan helt ovetenskapligt och subjektivt
delas upp i fyra grupper.
Först kommer gräddan – dom man möter på uteserveringarna vid
Place de Forum.
Äldre herrar i skrynklig linnekostym, en liten Leica M 8
(cirkapris 50 tusen kronor) hängande diskret från den ena axeln.
Dom är nästan alltid i sällskap med en bedövande vacker,
mycket ung dam med en pytteliten hund under armen.
Dessa herrar har redan uppnått konstnärs- och stjärnstatus.
Dom har vunnit World Press Photo och Leica Award flera gånger.
Deras bilder kan köpas för skyhöga priser på gallerier i Paris
och New York.
Sedan har vi nomaderna som med ögon röda av sömnbrist
och jetlag har mellanlandat i Arles på vägen mellan ett uppdrag
i Burkina Faso och ett annat i Moldavien. Dom är här enbart för
att försäkra sin otåliga agent om att dom just har tagit en samling
helt fantastiska bilder (läs: konstverk) och det dröjer inte länge
innan printarna dyker upp på galleriväggar i Paris och New York.
Dom ska bara hinna med den här otroligt spännande resan som dom
inte kunde tacka nej till. Dom jobbar stenhårt på att uppnå konstnärs-
och stjärnstatus och har just skickat in en kollektion till en stor
internationell fototävling.
Och så finns det alla ungdomarna som befolkar vandrarhemmen
och trappuppgångarna. Dom är här för att fånga uppmärksamheten
hos en gallerist eller agent. Förväntansfulla och tålmodiga köar dom
i timmar för att få en skymt och en autograf av någon av herrarna
från grupp ett. Dom är också tvungna att övertyga sina föräldrar att
de gjort rätt som spenderat en förmögenhet på svindyr utbildning
på en fotoskola i New York eller Paris. Deras dröm är att få åka
på uppdrag till Burkina Faso för att så småningom uppnå
konstnärs- och stjärnstatus.
Slutligen finns här själva grunden till hela cirkusen, d v s publiken:
amatörfotograferna, samlarna, fotografgroupiesarna. Utan dom
skulle ingen sådan festival ha ett existensberättigande. Det är dom
som utgör stommen i all denna enorma fascination för fotografin.
Jag glömde förstås journalisterna men de är här enbart för att frottera sig
med kändisarna och få i sig en och annan gratis drink.
Skål!

Polis polis...

Förutom manshöga polisbilder ställer Erik Kessels ut: okända människor som finns på bilder tillsammans med honom i hans eget fotoalbum, porträtt av icke identiska tvillingar, porträtt av en kvinna tagna av hennes man, oönskade bilder som kastats bort av fotografen som ansåg dom inte vara tillräckligt bra, bilder nerladdade från internetsidor, en handikappad kvinnas resebilder tagna av hennes taxichaufför föreställande henne sittande i taxin i olika miljöer. Med mera. Länge leve amatörfotograferna!

Loppisfynd

Den holländske reklammannen Erik Kessels gillar att gå på loppmarknad. För några år sedan fyndade han en grå A4-pärm som innehöll uniforminstruktioner för den tyska polisen. Han förstorade upp bilderna från pärmen och ställde ut dom. Nu stirrar 119 tyska poliser på besökarna i en fd kyrka i Arles.

Plåtklåda

Plötsligt kände jag en stor lust att fotografera. Det riktigt kliade i avtryckarfingret. Tyvär finns det här i Arles inget annat att plåta än andra fotografer just nu. Att gå genom stan utan kamera är i dessa dagar lika med vara naken. I ren desperation började jag plåta mig själv. Ps bilden är tagen och efterbehandlad med mobilen, precis som många andra bilder i den här bloggen.

En kväll full av sorg

Den spanska fotografins bad boy Alberto Garcia-Alix visade sitt livsverk på storduk i Arles antika amfiteater. Bilder av sprutnarkomaner och prostituerade i mängder. Några häftiga rockersporträtt. Allt ackompanjerat av den argentinska tangosångaren Daniel Molingo som långsamt reciterade sina sorgsna texter med en raspig röst och spelade hjärtskärande klarinett. Hur mycket latinodepp tål man? Mycket. Gimme more!

Bön i svart och vit

En bedjande moder Teresa, 1970. Ett foto av Indiens främsta fotograf Raghu Rai. Ryktet om det svartvita fotots död är starkt överdrivet. Det visar Rai med all tydlighet. Jag blev fullkomligt knockad av hans bilder. Därför sänder jag ut en bön till alla bildredaktörer: ge mig Leican och Tri-X tillbaka! Please...

Sad songs on the wild side

Föreställ er följande: en sommarkväll, den romerska
amfiteatern i Arles. 2000 förväntansfulla i publiken nötande
de vita stenbänkarna. På scenen: tolv medlemmar ur
The New London Children's Choir, fyra stråkar ur
Metropolitan Orchestra, en blåssektion, sångerskan
Sharon Jones, Steve Hunter på gitarr, de två basisterna
Fernando Saunders och Rob Wasserman, Tony Smith
på trummor, Rupert Christie spelar klaviaturer. Längst
fram Lou Reed, sång och gitarr. Han börjar med:

In Berlin by the wall
You were five foot ten inches tall
It was very nice
Candlelight and Dubonnet on ice
We were in a small cafe
You could hear the guitars play I
t was very nice
Oh, honey it was paradise.

Sedan framförs hela materialet från albumet Berlin
som ursprungligen släpptes 1973 och innehåller
till stora delar experimentell rockmusik.
Sorgsna texter om olycklig kärlek och missbruk.
Det hela avslutas med tungt gungande Sweet Jane
och en sambaversion av Walk on the wildside.

Dessutom: fotografer från hela världen som är här
för att se fotofestivalen utgör stora delar av publiken
och det är tillåtet att plåta hela tiden!
Själv väljer jag att njuta av musiken uppifrån den
antika läktaren och försöker fånga stämningen med
en översiktsbild istället för närbilder av Lou.

www.loureed.org

Ur Al Weisels intervju med Lou Reed i The Bulletin
från januari i år:
Someday, perhaps, some smart young punk, someone
like a younger version of Reed himself, will go up to
him and say, "Didn't you used to be big?" And no doubt
Reed will answer, "I am big, kid. It's the records that got small."

Läs hela intervjun här

Hug! Hug!

Bröderna Gao från Kina ordnade en performance som gick ut på att krama en främling i fem minuter. Själv fick jag välja mellan att kramas eller plåta. Ett svårt val faktiskt.

Face2Face

25-årige JR ställer ut stora porträtt tagna med 28 mm objektiv.
Bilderna täcker väggarna i ruinerna av en gammal mekanisk
verkstad i Arles. En populär plats att plåta självporträtt på
under första veckan av fotofestivalen Recontres.

Recontres d'Arles 2007 pågår till den 16 september

Mad dogs and Englishmen

Solen stod högt på himmlen och jag hade just plåtat exteriören
av en restaurang på Allmänna gränd för SvD:s krogguide.
Ett vidrigare fotoljus är svårt att hitta. Inte det mest inspirerande
av alla fotouppdrag heller. Det luktade starkt av pommes frittes
och hamburgare från ett snabbmatställe i närheten. Min svettiga
skjorta klibbade fast mot kroppen.
Jag vände på klacken och såg det här utmattade turistparet
som vilade upp sig efter ett besök på Grönan.
Bilden var given.
En rad ur Noel Cowards gamla schlager dök upp i minnet:
"Mad dogs and Englishmen go out in the midday sun".
Huruvida dessa två var engelsmän blev aldrig avslöjat.

Läs hela låttexten
Gröna Lund