Om vandring

Jag är en invandrare. En bland många andra invandrare men ändå inte. Mina problem kan ses som lyxproblem, medelsvenssonproblem. Men det finns ju alltid någon som har det sämre. En sak måste ni förstå. Vi kommer inte hit för att bli svenskar. Vi tänker inte ens i dessa termer. Det vi kommer hit för är att slippa. Slippa bli förföljda, slippa fattigdom, slippa jobbiga grannar, slippa trängseln på bussen, slippa jobbiga pojkvännen, slippa mamma och pappa. Och när vi äntligen tagit det ödesdigra beslutet och anländer efter många om och men, efter strapatser och risktaganden, vill vi inte bli svenskar. Vi vill bara lära oss snacket, gå till jobbet, komma hem, krama frun, klappa barnen. Vi vill inte bli integrerade och weshallovercomade. Vi vill bara att allt ska vara som vanligt. Och normalt. Normalt på vårt sätt. Jag är ganska försvenskad på ytan. Jag har t o m ätit surströmming och kan Helan går utantill. Men det värsta någon kan säga till mig är: du är så svensk. Det gör mig förtvivlad. Jag är inte svensk. Jag vill inte vara svensk. Kan aldrig bli svensk. En del av oss vill skilja sig från mängden; tar på slöjan, slår frun, pratar med brytning. I det gamla landet var vi vanliga män och kvinnor. Här bli vi stoppade i fack. Blatteprofessor, blattebuschaufför, blattehockeyspelare, blatteförälder, blattebarn. Svartskallar. Invandrare. En klok kvinna sa en gång: jag har vandrat i 20 år, nu vill jag sätta mig ner och vila ett tag. Hon förstod aldrig ordet invandrare. Jag tror att hon hade rätt. Vi vandrar. Från Khartoum till Istanbul, från Warszawa till Jakutsk, från Stockholm till Kapstaden. Vi har alltid vandrat. Att vandra är helt OK. Särskilt om man vandrar för att få lugn och ro. För att sätta sig ner och vila ett tag. För att bli helt normal. Vitskalle eller svart. En vandrare helt enkelt. Jag har förstått att vi bara är gäster här. Att vårt svenska medborgarskap är ett lån i största förtroende. Om vi inte uppför oss så har vi förbrukat förtroendet och kan sändas tillbaka till Khartoum, Warszawa eller Nusaybin... Bara för att fortsätta vår vandring.