1968/Innan tågen rullade

I mars 1968 skrek de polska demonstranterna: "Ut med sionisterna!"
medan en ung man hängde tvätt på balkongen, tre trappor upp på
Opoczynskagatan i Warszawa. Hans pojkrum var dekorerad med
stulna varningsskyltar som "Cigarettrökning förbjuden". Och
livsmedelsbutiken runt hörnet hade tomma kartonger i skyltfönstret.
Den unge mannens blick klarnade så småningom och han gav sig av
till tågstationen för att lämna det land där ha var född och där han
inte längre kände sig välkommen.
Den 21 februari 1969 rullade tåget mot Stockholm från Gdanskstationen.
Bilderna därifrån kan man se på en utställning på Judiska museet
i Stockholm som pågår just nu.
Det enda som den unge mannen verkar minnas med förvånansvärd
klarhet är nedanstående scen.

En liten grupp människor har format en halvcirkel på perrongen.
I mitten, med ryggen mot tåget står en ung man med kortklippt
hår klädd i fårskinnspäls. Han går fram till var och en av
personerna som omringar honom; kysser, skakar hand, omfamnar.
Alla är tysta. Det enda som hörs är det väsande ljudet av ånga
som sipprar ut från ventilerna på ett tåglok.

Ett knappt hörbart snyftande kommer från en äldre kvinna
med trött ansikte. Alldeles nyss kramades hon om av den unge
mannen i päls. Intill henne står en man med mustascher och
biter sig i läppen. Han kommer troligtvis att misslyckas med
att hålla tillbaka gråten. Men man vet aldrig. Han kommer
väl hem, sätter sig i vardagsrummet och gråter. Därför är
han rädd för att gå hem. Det var så länge sedan han grät.

Intill dörren till sovvagnen står en mager tjej. Hennes stora
ögon i det runda ansiktet är svullna av gråt. Hon kurar ihop
innanför den unge mannens varma päls medan han kramar
henne hårt. Tjejen håller andan och vill inte att han ska höra
att hon gråter.

Men den unge mannen i fårskinnspälsen hör ingenting.
Förmodligen känner han ingenting heller. Benen är svaga och
han svettas om handflatorna. Han känner ett tryck i maggropen,
som inför en tenta. Han utför alla rörelserna rent mekaniskt,
med kutande rygg . Försöker hålla alla tankar borta. Får inte tänka.

Alldeles nyss hördes stinsens hårda visselpipa. Loket stöter ut
ännu mer väsande ånga i den kalla vinterluften. Ångans fukt
omsluter och suddar ut konturerna av den lilla samlingen
på perrongen. Det går inte att fokusera på dom längre.
Till slut ser dom ut som amöbor.

Vagnsdörrarna hörs smälla. Den unge mannen klättrar
mödosamt upp. Han backar in i en av kupéerna för att
släppa fram konduktören som lyfter upp trappstegen och
fäller ihop dessa till en enda hög tröskel ca 80 - 90 cm
ovanför marken.

Trycket i magen känns olidligt och benen blir som vax.

Plötsligt hörs ett rop: ”Jurek! Jurek!”

Konturerna av den lilla gruppen blir med ens tydligare.
Någon springer längs perrongen. En bredaxlad kille klädd
i sliten skepparjacka och svart skärmmössa kommer rusande.
Han knuffar de andra åt sidan och hoppar upp på den höga
trappstegen - rakt i famnen på den unge mannen i fårskinnspäls
som viskar: ”Piotrek…”

Tåget gnisslar till och börjar, lätt gungande, komma i rullning.
Killen i skärmmössan hoppar ner på marken, han snubblar
lätt när han landar precis där perrongen tar slut. Tåget
kommer in i en mörk tunnel. Det blir helt svart. Det enda
som hörs är konduktörens röst: ”Gå bort från dörren! Tag plats i kupén.”

Mer info om utställningen: http://www.judiska-museet.a.se/grund/grund.htm